I morse följde jag med A till arbetsförmedlingen. Han fick en ny handledare och jag måste säga att det var den bästa jag stött på hittills. Det jag kom att tänka på är att handledare på arbetsförmedlingen inte är helt olika lärare. Vi har alla ett ”uppdrag” från regeringen att följa, oavsett vad vi tycker om det. Man kunde se på honom att han tyckte vissa saker var mindre bra men som handledare har han inget val, han måste säga som det är och lämna personliga åsikter vid sidan för att behålla sin professionalitet. Samma sak med oss lärare, vi har en massa styrdokument att följa oavsett vad vi tycker om innehållet. Men det är inte alltid lätt. Det är tyvärr så att A når punkten då han måste ta jobb i en annan stad, kommun, ja till och med ett helt nytt landskap om det erbjuds. Jag råkade yttra något i stil med ”vadå flytta?”. Handledaren tittade på mig och sa att det blir jobbigt för familjer, men vad gör man.

Reinfeldt styr without mercy. Skulle vara intressant att göra en dokusåpa där herr statsminister får leva på samma villkor som en arbetssökande. Att få känna frustrationen av att söka tusen och åter tusen jobb utan resultat (ok där överdrev jag, så många jobb finns det inte i området). Att tvingas till löjliga program som på något sätt ska ”hjälpa” en att hitta jobb. Har även hört att vissa måste söka minst 5 jobb i veckan. Det är en stoooor utmaning med tanke på vilka jobb som läggs upp idag. Om A hittar 5 sökbara jobb i månaden så är det en BRA månad.

Jag är väl medveten om att många inte vill arbeta. Jag har själv stött på en del som hellre slappar hemma och cashar in över 10 000 kr än att gå och jobba. Men alla är inte sådana, varför tillämpa en sorts kollektiv bestraffning där villkoren försämras i hopp om att få upp ”latmaskarna” ur soffan? Varför inte göra en mer djupgående individuell utredning på varje arbetssökande och därefter avgöra vilka som är oengagerade och vilka som verkligen försöker att hitta ett jobb? Jag är inte särskilt politisk insatt, inte heller insatt i vad som är möjligt och omöjligt att genomföra på arbetsförmedlingen. Men detta kan inte vara lösningen. Känns som om detta är ett ämne som kan diskuteras hur långt som helst och jag kanske har fel eller har missat andra synsätt på det hela så reagera inte för häftigt med åsikter. Detta inlägg är mer spontana tankar jag har just nu.

En sak som chockade oss idag var att när vi steg i på arbetsförmedlingen så blev vi mer eller mindre påhoppade av desperata anställda. Asså det går inte att beskriva hur det var. En massa anställda gick runt och högg tag i alla som kom in och frågade ”är du X”? Vi sa direkt att Reinfeldt nog börjar få panik inför valet i höst och har tagit fram piskan på arbetsförmedlingen. För bara någon månad sen fick man ta en kölapp och sitta och vänta en bra stund innan man fick mänsklig kontakt. Reinfeldt har nog panik nu över att hans drastiska åtgärder inte åstadkommit så mycket som han trott.

En annan chockande insikt var att arbetsförmedlingens så kallade praktikplatser (hade ett finare namn of course) gör att arbetsgivare hellre tar in en som ”jobbar gratis” och sparkar redan anställda. Alltså byter ut en redan anställd mot en arbetslös praktikant som kommer till arbetsplatsen med hopp om ett arbete så småningom. Ytterligare en plan som gått i bakslag.