Vaknade imorse klockan 8 av att jag tyckte det rörde sig i fönstret. Det var något jag såg i ögonvrån, men blev inte klok på det. Till slut samlade jag kraft och vände mig om för att mötas av ett främmande ansikte i fönstret. Låg stilla ett tag och stirrade ut, klappade lite lätt på A och sa att han måste titta ut. Han skakade på huvudet. Jo du måste, det är en man utanför. Utanför vårt sovrumsfönster på tredje våningen hade en man hissats upp i en lyftkran för att ta bort snö och istappar från taket. Jag sprang upp och stängde persiennerna som var lite mer öppna än stängda, men i en sådan vinkel att han kunde titta ner och in, och jag kunde titta upp och ut. Det är tredje gången något liknande händer.
 

Bild från i höstas taget från vardagsrummet


Dagens mål är att skriva färdigt åtgärdsprogrammet och maila in den. Är fortfarande hängig och omotiverad. Hoppas att barnen kan pigga upp mig imorgon och ge mig lite lust att ”leva vardagen”. Min morfar och A fyller snart år så vi ska ha en lite fest för dem på lördag. Måste bli på G till dess.