Ja, det sammanfattar min dag rätt så bra. Många av barnen var lite sjuka idag och hade härliga snoriga näsor, tyvärr var det den trögflytande varianten man nästan måste dra ut. Äcklad? Nej då, jag tänker så här nämligen: om man inte snyter dem så kommer snoret garanterat att hamna någon annanstans som på deras kläder eller händer. Eftersom jag gärna kommer barnen nära så riskerar jag att komma i kontakt med deras kläder eller händer. Alltså kommer snoret med tillhörande bakterier att hamna på mig om inte näsorna snyts. Clever va?

Ute var det hur kallt som helst. Vinden var kylig och det gjorde ont i ansiktet. Barnen ville åka pulka och det ville jag med. Men de små ehh… änglarna tog alla pulkor och jag fick nöja mig med att titta på och försöka undvika att någon råkade ut för tusen hål i nacken.

En cool grej från idag var att jag tog åt mig av det jag läst i ”Relationskompetens i pedagogens värld” och tillämpade det på barnen, med stor framgång vill jag säga. Det går inte att vara enväldig härskare med barn. De måste få veta att deras önskemål, behov och vilja tas på allvar, men att det inte alltid går att genomföra. Nyckelordet är KOMPROMISSA! Exempel: en liten tjej ville plötsligt måla när det var dags att äta frukost. Jag tog mig an henne och sa att vi ska äta nu, du kan måla sen. NEJ! Först tänkte jag att nu får jag inte backa, nu tar jag tag i detta och det får ta den tid det tar. Försökte igen med att du kan måla sen och försökte ta av henne förklädet. Tjejen totalvägrade och intog direkt försvarsinställning (man kan ju bara ana vad hon varit med om tidigare). Försökte med att jag ska lägga undan förklädet så ingen annan tar det så får hon måla efter maten. NEJ! Då tänkte jag ok, inga mer ord utan bara handling (Super Nanny taktik, som faktiskt fungerar rätt bra på barn man känner bättre). Då börjar hon vrida och vända på sig och jag insåg att ett utbrott är på väg. Minns inte exakt vad jag sa men jag tänkte att nu får vi mötas halvvägs så jag sa att om hon inte vill ta av sig förklädet så får hon väl äta med den på. OKEJ! Men halvvägs till bordet tog hon av sig förklädet. Hade tre liknande ”fall” idag och det blev bra resultat av det hela.


Min teori just nu är att barnen behöver en jämn blandning av att höra ja och nej som svar på deras önskemål.Bara nej gör att de låser sig direkt oavsett vad man säger. De måste nog få känna att de bestämmer lite, fast de egentligen inte gör det. Man kan som sagt ”lura” små barn och få dem att tro att de bestämmer. Jag brukar alltid göra så med min kusin. Hon får två val och väljer själv vad hon vill. Visserligen ska båda valen genomföras, men det vet inte hon just då.

Jag kan ju i alla fall säga att jag älskar mitt nya jobb. Ser verkligen framemot fredagarna, även om det är jobbigt att vakna tidigt och ännu jobbigare är det att jag inte kan namnen på alla barnen än. Jag har en mycket bättre kontakt med barnen jag kan namnen på och kan använda det i samtal med dem. Men det kommer väl.

Snart är det Let’s Dance som gäller. Fram till dess ska jag slappa framför datorn. Trevlig helg!