Just nu går det en dokumentär på TV4 plus om ett barnhem i Bulgarien där barnen lever under extrema omständigheter. Många av barnen är magrare än barnen i Afrika vi brukar se på tv. Barnen är ordagrant bara ben och hud. Många är så psykiskt förstörda att de bara vaggar dagen lång och slår sig själva i ren frustration. Ingen omtanke, ingen värme och absolut ingen kärlek. Den enda fysiska beröring de stöter på är när de matas eller rengörs. Personalen menar att så länge barnen inte har feber kan de inte se att det är något fel på dem. Jag gråter verkligen. Jag kan inte förstå hur sådana omständigheter kan förekomma i ett EU-land. Hur kan EU, som är noggranna med att grönsakerna ser ut på ett speciellt vis, inte göra något åt detta? Hur kan personalen vara så känslokalla? Föreståndaren snackar om att idag köpte de tre parasoller att ha vid polen på sommaren (?!?). Är detta viktigare än att ge dem näringsrik mat så deras ben inte bryts som stickor? ”Vi kan inte hjälpa barnet, vi får låta det vara”, säger hon. Alla skyller ifrån sig och ingen vill ta ansvar för barnen.

Jag frågar mig nu, vad kan jag göra? Vad hjälper det om jag skickar pengar, kläder eller leksaker? Pengarna lär hamna i någons ficka utan att nå barnen. Kläder lär inte gör barnen lyckligare eftersom de inte lever i en materialistisk värld. Leksakerna då? Kan ens barnen leka? Vet de hur man leker om ingen har lärt dem? Så vad tusan kan JAG göra? Snart slår jag mig själv i ren frustration över alla orättvisa omständigheter det finns i världen. Jag önskar att jag kunde vinna flera miljoner och ta över så många barnhem som möjligt och försöka ge barnen en chans till en självständig framtid genom omtanke och utbildning. Jag skulle vilja adoptera ett par stycken också. ”Money makes the world go round” – eller?

Jag känner att jag behövde skriva av mig, mer än så kan jag inte göra ikväll…